Ordförande har ordet

Ungdomsarbetslösheten har länge varit en prioriterad fråga för regering och riksdag i Sverige. I jämförelse med många andra länder har ungdomar här svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Men under senare tid har röster höjts för att ungdomsarbetslösheten inte är ett särskilt stort problem och att det istället finns andra utmaningar som borde stå högre upp på den politiska dagordningen. Hur stämmer det med Duas uppdrag?

Det är riktigt att arbetslösheten bland unga just nu sjunker något som del av arbetskraften. Men detta är till stor del en konsekvens av att arbetskraften växer. I antal minskar inte unga utan arbete eller som inte studerar.  Ända sedan 90-talets stora kris har ungdomars arbetslöshet legat högt, oavsett hur vi mäter ungdomsarbetslösheten. Trots att vi har den mest välutbildade ungdomsgenerationen någonsin och att unga är beredda på såväl dåliga arbetsvillkor som riskfyllda jobb, är alltför många unga ställda utanför arbetsmarknaden. Detta leder i sin tur till att unga allt senare i livet kan bli självständiga och självförsörjande, flytta hemifrån och skaffa familj. Dua har alltså en oerhört viktig uppgift, att på riktigt komma åt orsakerna till unga människors svårigheter att få fotfäste på arbetsmarknaden!  

Unga är en heterogen grupp med väldigt olika förutsättningar att ta sig in i arbetslivet. Den stora delen unga som inte fullföljer sina gymnasiestudier av många olika anledningar, ofta föranledda av att dagens gymnasieutbildning är stöpt i samma form och inte passar alla, har lång väg till ett jobb som ger varaktig förankring på arbetsmarknaden. Unga som fullföljer en högre utbildning har ofta relativt enkelt att få jobb, men inte alltid jobb som motsvarar deras kunskaper och kompetens. Det innebär i sin tur att de tar jobb från de unga som gått en gymnasieutbildning och söker mindre kvalificerade arbeten. 

Utbildningssystemets strukturer är inte anpassade till arbetsmarknaden och glappet mellan utbildning och arbete är därmed alltför stort. Detta drabbar alla unga som ska in i arbetslivet. Det leder också till brist på arbetskraft inom vissa branscher. Om man inte är beredd att se dessa brister och villig att försöka åtgärda dessa kommer vi aldrig att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. Därför är fortsatta prioriteringar viktiga, inom ett brett fält, där såväl gymnasieutbildningarna som arbetsgivarnas behov av arbetskraft är nödvändiga delar.

Vi i Dua har en bred ingång i vårt uppdrag och menar att oavsett om vägen från arbetslöshet till arbete för en ung är tre år eller ”bara” två månader så ska den kortas. Det krävs olika verktyg och insatser och tydliga prioriteringar. Det kommer inte att vara en enkel resa, men så enormt viktig. Vi är därför oerhört glada för det stora gensvaret vi har fått på vårt erbjudande om ekonomiskt stöd för att utarbeta en gemensam överenskommelse om samverkan för ungas arbetslöshet mellan kommun och Arbetsförmedling.  Det är en bra början på resan! 

Lil Ljunggren Lönnberg