Du är här

Från att ta emot turister till att ta emot flyktingar

Det säger Kicki Lundström som är etableringskoordinator.​Samtidigt som Åre är en semesterort för infödda svenskar kan det vara en svår utmaning för nyanlända. Många kommer under den långa jämtländska vintern och upplever snö och kyla för första gången. Inflyttarservice försöker göra omställningen så trygg och trivsam som möjligt:

”För kvotflyktingar ser vi till att det är hemtrevligt i deras bostad och ber en landsman laga mat från deras hemland när de kommer. Vi möter dem på flygplatsen och ser till att de får vinterkläder. Hade vi inte gjort detta hade de fått ta taxi själva till ett tomt boende, ofta i sommarkläder. Det är inte så kul när man precis har lyckats fly sitt hemland och inte kan ett ord svenska”, säger Kicki.

Efter ankomst behöver de nyanlända både svenskakunskaper och jobb. För att snabba på den processen startade Åre kommun tre jobbspår inom de områden där det fanns störst brist på arbetskraft: städ, måltid och förskola.

Efterfrågan på personal fanns både inom kommunens verksamheter och inom det privata näringslivet. Det senare är starkt säsongsstyrt i Åre, och mycket av arbetskraften som kommer på vintern stannar inte kvar under lågsäsongen. Därför kan det även vara svårt att rekrytera till högsäsongen, eftersom de som önskar permanent anställning inte vill säsongsjobba.

Parallellt med denna utmaning steg arbetslösheten i kommunen. ”Vi har alltså både arbetstillfällen och människor som vill och behöver arbeta”, konstaterar Kicki.

Samtidigt som kommunen har haft brist på bland annat förskollärare tar det lång tid att utbilda sig till yrket, inte minst för nyanlända som även måste lära sig språket. Olof Vackermo och Elin Thomasson från Arbetsförmedlingen har varit med och utformat jobbspåren och förklarar tanken bakom deras upplägg:

”Vi insåg att vi kanske inte kan hitta eller utbilda förskollärare eftersom det tar för lång tid. Däremot kan vi underlätta för befintliga förskollärare genom att till exempel utbilda barnskötare.”

För att få till en så snabb process som möjligt utvecklades jobbspår som kombinerar yrkessvenska, branschutbildning och praktik under totalt 10 veckor. Arbetsförmedlingen föreslår deltagare till spåren samt sköter administration. Uppföljningen görs dels i mitten av perioden och dels i slutet tillsammans med deltagaren, handledaren, huvudhandledaren och etableringskoordinatorn. Huvudhandledarna stöttar de övriga handledarna ute i verksamheterna, både under praktiken och när deltagarna har blivit anställda.

Komplex utbildning

Branschutbildningarna för jobbspåren är framtagna och organiseras av verksamheterna själva. Annelie Thelin är verksamhetschef inom förskola på Åre kommun och ansvarade för att bygga upp utbildningen för förskolespåret:

”Vi frågade oss själva vad de nyanlända behöver kunna för att bli anställningsbara. Vi konstaterade att det bland annat krävs grundläggande kunskaper såsom sekretess, tystnadsplikt, hygien, hur förskolor fungerar, och så vidare.”

Annelie påpekar också att förskolorna idag styrs enligt mer komplexa direktiv, och att de anställda måste veta hur man omsätter styrdokumenten i praktiken. Momenten sträcker sig från hur man möter barn och föräldrar till barnens språkutveckling och varför man gör vissa aktiviteter:

”Om man bara tänker på förskoleyrket som barnpassning så lockar man till sig fel personer. Det kan också göra att man tror att det behövs en lättare nivå på svenskan, vilket inte stämmer. Vi vill ha personer vars språk- och yrkeskunskaper är så pass bra att de lika gärna hade kunnat göra sin praktik på en skola. Det är den typen av personer som har möjlighet att så småningom få jobb på förskolorna”, säger Annelie.

För att hjälpa deltagarna upp till den nivån har hon tagit hjälp av pedagoger som visar de nyanlända hur man jobbar på förskolorna: ”När en viss situation inträffar så förstår deltagarna varför personalen agerade på ett visst sätt. Det kan vara något så vardagligt som att klä på ett barn; det handlar inte bara om att klä på barnet utan att även träna det att klä på sig själv.”

Även handledarna på förskolorna är helt nödvändiga för att jobbspåren ska fungera. Att bli handledare är frivilligt, och ibland uppstår frustration hos dessa enligt Annelie. Hon påpekar därför vikten av att förankra jobbspåret hos den mottagande personalen:

”Vissa dagar när personalen har mycket att göra så ska de också ta hand om praktikanterna. Sådana gånger kan de ifrågasätta poängen med det, eftersom det tar så mycket energi och tid. Då är det viktigt att påminna om att det är en del i vår försörjningsstrategi, att vi inte kommer klara kompetensförsörjningen om vi inte har det här jobbspåret. Även om man lyckades fylla alla utbildningsplatser på universitetens förskollärarprogram så skulle det fortfarande vara personalbrist på förskolorna. De nyanlända är en jättearbetskraft som vi inte har råd att tappa.”

Från Sudan till Lillvallen

En av de nyanlända som redan fått jobb i förskoleverksamheten är Abdullah Idris. Han är 27 år och växte upp i Sudan men kom till Sverige som flykting från Eritrea. Abdullah arbetar som barnskötare på Lillvallens Förskola i Järpen sedan våren 2017 och fick anställning bara 10 månader efter att han kom till Sverige.

”Jag tycker mycket om barn. Mina syskon har barn i Sudan, så jag är van att ta hand om dem. Samtidigt skiljer sig kulturen mellan Sudan och Sverige; det är olika inställning till barn.”

Under studierna på Svenska för invandrare (Sfi) fick Abdullah information om de olika jobbspåren. Efter en intervju fick han välja vilket spår han ville gå.

Utbildningen gick snabbt enligt Abdullah, men han hade svårt med språket. Ibland förstår han fortfarande inte vad barnen säger, men det blir lättare och lättare ju mer han arbetar. Framförallt fick han en bra grund tack vare kombinationen av språkutbildning och praktik:

”Jag läste yrkessvenska 2-3 dagar i veckan och gjorde praktik de andra dagarna. Jag läste också en branschutbildning där handledarna kom och berättade om alla arbetsmoment, till exempel att läsa böcker för barnen eller lösa konflikter med dem.”

Abdullah får ofta berätta för de äldre barnen om hur det är där han kommer ifrån, samt svara på frågor som huruvida det finns dinosaurier i hans hemland. ”Barnen är det absolut roligaste med jobbet”, säger han. ”Ibland spelar jag musik på arabiska, och då sjunger de med fastän de inte förstår texten.”

Framgångar och motgångar

Att just ge de nyanlända möjlighet till långsiktigt arbete är nyckeln till framgång enligt Elin och Olof på Arbetsförmedlingen. Därför måste det också finnas ett genuint behov av arbetskraft:

”Vi pratade med verksamheterna för att ta reda på vilka behov de har och började med 5 nyanlända i förskolespåret. Man kan tycka att det är ganska få, men vi kommer inte ta in 40 personer om förskolan bara kan anställa några stycken. Det måste finnas en fortsättning, en arbetsplats att praktisera på och förhoppningsvis jobba vidare på.”

Annelie på förskoleförvaltningen håller med: ”Vi kan inte bara slå oss för bröstet och göra en samhällstjänst – det måste leda till något.”

Ett annat yrke som det råder stor efterfrågan på i Åre är kökspersonal, framförallt hos företag inom turismnäringen. Innan den andra omgången av måltidsspåret var färdig ville näringslivet starta en tredje omgång.

Efterfrågan är också stor på städpersonal, och i en källarlokal i en stor röd industribyggnad i Järpen pågår städutbildning för nyanlända. I ett klassrum föreläser Björn Hedin, huvudhandledare för städspåret, för tre elever från Eritrea: ”De är fantastiskt duktiga. Idag har vi pratat om ph-värden och vad som händer om man blandar olika kemikalier.”

På andra sidan korridoren får tre andra nyanlända från Eritrea omsätta teori till praktik. Under uppsyn av Rikard Nordberg, golvvårdsexpert på Åre kommun, får de turas om att städa en toalett. Fokus för dagen är att städa ergonomiskt för att undvika arbetsskador. ”Kommunens renaste toalett”, konstaterar Björn.

Jobbspåren har varit mycket framgångsrika: hittills har 50 personer deltagit, och cirka 90% av deltagarna har fått anställning, ofta med någon form av anställningsstöd.

”Jobbspåren har verkligen förenklat processen för att få in nyanlända på arbetsmarknaden”, säger Olof och Elin på Arbetsförmedlingen. ”Innan spåren kom till var det inte lika uppstyrt. Då var vi tvungna att ringa runt och leta praktikplats för varje individ. Nu finns det istället en process som gör det enklare för alla, både för arbetsgivarna, de nyanlända och vi som ska hjälpa dem.”

Samarbetet mellan de olika aktörerna har också stärkts. Idag har Arbetsförmedlingen, Sfi och Inflyttarservice gemensamma kartläggningar av nyanländas kompetenser och jobbmöjligheter. ”Det ger en samsyn kring individens behov”, förklarar Elin och Olof. Utöver det är arbetsgivare och Kommunal medlemmar i styrgruppen för jobbspåren och är på så vis delaktiga i planeringen av rekryteringarna.

Tillräckliga kompetenser

Utbildningsmomenten har dock varit en utmaning av flera olika skäl. Ett av dessa är att Åre är en glesbygdskommun med väldigt lite komvux-verksamhet. Närmaste utbildningar finns ofta 10 mil bort i Östersund. Därför beslutades det att försöka utrusta de nyanlända med rätt kunskaper genom lokala utbildningsresurser. ”Vi måste vara kreativa i glesbygden för att hitta kompetensutveckling som kan möta arbetsgivarnas behov”, förklarar Kicki på Inflyttarservice.

Den processen har inte alltid varit enkel. Restaurangspåret har exempelvis stött på problem. Inledningsvis samverkade kommunen med lärare från gymnasieskolans köksprogram och lånade deras lokaler för att utbilda deltagarna. Efter en förändring i gymnasiets ägarstruktur förlorade dock kommunen den möjligheten. ”Vi undersöker därför om vi kan använda något av restaurangköken under lågsäsongen istället”, säger Kicki. ”I utbyte får restaurangerna kompetent personal som kan deras kök.”

En annan utmaning är att inte leda ut de nyanlända på arbetsmarknaden innan de är redo. Maria på Kommunal anser att kommunen ibland är för ivrig att få ut jobbspårsdeltagarna i arbete: ”De kan ibland tycka att en nyanländ är anställningsbar, trots att vi och personalen på arbetsplatsen inte anser det. Då blir vi tvungna att avsluta deltagarnas anställningar längre fram för att de inte klarar jobbet. Det är inte kul för varken oss eller dem.”

Även personalen drabbas om de nyanlända inte är tillräckligt förberedda, och enligt Maria är det alltid svenskakunskaperna som är det stora hindret: ”De anställda orkar inte jobba om de måste utföra sina arbetsuppgifter och dessutom ta hand om en praktikant som inte kan språket.”

Annelie på förskoleförvaltningen bekräftar den bilden: ”Vi vill så gärna att det ska fungera, därför har vi ibland curlat deltagarna och tänkt att det löser sig. Vi har dock insett att vi gör dem en björntjänst om vi ger dem en gräddfil. Om de ska bli anställningsbara måste de ha vissa kunskaper för att kunna göra jobbet.”

Detsamma gäller exempelvis tvånget att ha vissa arbetskläder, påpekar Annelie: ”Där kan vi inte gå med på att deltagarna vägrar ha kläderna av till exempel religiösa eller kulturella skäl. Man måste anpassa sig till det som gäller för alla medarbetare. På den fronten har vi varit tvungna att bli strängare.”

Kicki på Inflyttarservice påpekar också att det pågår ständiga dialoger och utvärderingar med arbetsgivarna och handledarna för att göra deltagarna mer anställningsbara: ”Jobbspåren har förändrats inför varje start, och vi försöker alltid höja nivån ytterligare. Samarbetet mellan aktörerna är A och O för att det ska lyckas.”

Ringar på vattnet

Annelie berättar att jobbspåren har haft en positiv inverkan på hur förskolorna arbetar med praktikanter i allmänhet. De har sedan tidigare tagit in studenter från förskollärarprogrammet på universiteten. ”Nu försöker vi höja kvalitén på mottagandet så att vi blir proffs på att ta emot alla praktikanter, oavsett om det är infödda eller nyanlända”, förklarar Annelie.

Kommunen tränar därför förskolepersonal i att handleda praktikanter och i att visa hur de översätter universitetens teori till vardagsarbetet. ”Det är en del i att förbättra hela vår kompetensförsörjning.”

En annan positiv bieffekt av jobbspåren är att de är öppna för alla individer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, inte bara nyanlända. Därmed förbättras även jobbchanserna för infödda svenskar. ”De som till exempel är skoltrötta kan plocka ihop en egen kortare utbildning och kombinera med praktik. Då kan de upptäcka att ett visst yrke är roligt och bli motiverade att genomföra en komplett utbildning senare”, förklarar Annelie.

Projektgruppen har försökt uppmuntra tidigare deltagare på förskolespåret att söka till förskollärarprogrammet vid något universitet för att på så vis täcka behovet av förskollärare. ”Det har dock varit svårt att motivera dem när de äntligen har fått ett jobb och etablerat sig i kommunen”, förklarar Olof och Elin på Arbetsförmedlingen. Kicki på Inflyttarservice tror dock att detta kan förändras med tiden, och att de nyanlända kan bli sugna på att avancera i karriären efter några år.

Rätt modell och rätt inställning

Annelie på förskoleförvaltningen anser att jobbspåren går att expandera till fler yrken och branscher, eftersom så många deltagare har fått arbete och arbetsgivarna efterfrågar ännu mer personal från jobbspåren. I april startar därför kommunen ett jobbspår för serviceassistenter inom vården.

”Modellen är så pass enkel att den går att tillämpa mot både privata och offentliga aktörer. Man har handledare som får utbildning i mottagande, nyanlända som läser yrkessvenska parallellt med praktik, samt riktade utbildningsinsatser utifrån individens behov. Svårigheten är att hitta rätt personer för rätt yrke, och att inte släppa deltagarna innan de har tillräckliga kompetenser.”

Enligt henne blir många förvånade över att just Åre har lyckats hitta en bra process för flyktingmottagande. På Arbetsförmedlingen tror Elin och Olof att det delvis beror på kommunens storlek: ”Alla känner alla här. Som handläggare på Arbetsförmedlingen kan man namnet på alla Sfi-lärare till exempel. Småskaligheten gör det lätt att samarbeta.”

Annelie tror också att mentaliteten har varit viktig. I Åre finns en vana att välkomna och ta emot människor från andra delar av Sverige eller utomlands som kommer för att säsongsjobba eller turista. ”Då blir det också lättare att ta vara på alla nyanlända”, konstaterar hon. ”När flyktingströmmen kom 2015 var det en jätteutmaning för Åre, men alla kavlade upp ärmarna och funderade över hur vi skulle lösa det. Alternativet var att se det som en total omöjlighet och ge upp.”

Text: Markus Bergström, Gullers Grupp​
Foto: Paul Björkman samtliga foton